Rebecka Holm, who was 14 years old last January, rallied enough courage back then to write a letter to HBL* that changed her life. That letter to the editor spoke openly about her multicultural background and racist harassment. In March, she was given the Red Cross Award on the UN Day Against Racism for her courage and example.
Rebecka Holm
When you speak to Rebecka, two matters shine through: her courage and confidence. Like her mother, she was born and raised in Finland. Her father, who is from Somalia, lives in London. Her stepfather is from Gambia.
Rebecka agrees that racism is a “big issue” that people prefer not to talk about in this country.
“If somebody speaks bad about you and wants to make you feel inferior because of your background,” she said, “then we need to talk about this serious matter and not hide from it.”
According to Rebecka, one way of tackling a social ill like racism is to speak out against it whenever and wherever it may appear.
“If someone at work makes a racist joke, you should point out that it’s unacceptable to insult people in such a manner,” she said. “People should know better. Racism is shameful and nothing to be proud of.”
The young adolescent lives in the eastern Helsinki neighborhood of Vuosaari and travels by metro every day to middle school. It was what she saw on one of those trips that encouraged her to write to HBL.
A group of adolescent Somalis were talking on the metro apparently too loudly for some people’s taste. A white Finnish man started shouting at one of them and then ran after one of the adolescents yelling, “I will kill you, you bastard n-word.”
“I cried and felt really depressed by what I saw,” said Rebecka. “How is it possible that something like this can happen? Why don’t people react if someone is attacked in public?”
Rebecka said that she knew a black woman from the Ivory Coast who was sitting on the bus. Out of nowhere, a man came up to her and spat on her face.
While Rebecka used to feel uncertain about her Finnish identity, it’s a different story today.
“My Finnish identity means a lot to me because I love Finland,” she said. “Finland is my home and I was blessed to be born here. Even so, I’m a Finn with a multicultural background. That fact doesn’t make me less Finnish than anyone else.”
Rebecka said that accepting oneself is the first important step one must take to build a strong identity.
“It’s very difficult to live without a sense of who you are,” she concluded.
______________
*HBL til lässarspalten: Finnland triyg for alla?
Hela mitt liv har jag trevat efter allas accepterande. Jag har ursäktat mig själv med orden ”Jag är helt finlandsvensk” och ”Jag är född i Finland”. Jag har velat att alla skall se på mitt etniska ursprung så som jag ser det. Det är så klart omöjligt, ens första intryck tar alltid vägen genom pupillen.
Varför är jag så rädd för vad andra tycker? När jag började tvåan flyttade vi och jag ville inte byta skola, så jag tog metron från Nordsjö till Hertonäs varje dag. Det var då de rasistiska kommentarerna och påhoppen började. Jag kunde sitta helt stilla i metron då någon sa åt mig att jag skulle åka hem därifrån jag kom. Efter det har jag blivit kallad för många saker, bland annat mutanaama (leransikte), neger, apa. Och det hemskaste har alltid varit att bli verbalt anfallen medan en hel metrovagn full av vuxna sitter där och tittar på utan att göra någonting.
En gång jagade en nykter man en somalisk pojke av och an i metron och skrek saker som ”Jag skall döda dig, din negerjävel!”. Det enda pojken hade gjort var skämtat ljudligt med sina vänner.
Jag satt och grät högt i metrovagnen för att det hela var så orättvist. Jag bölade tills jag kom hem och kände mig barnslig och dum för att jag inte kunde sluta fråga en och samma fråga: Varför skall det vara så? Det är en logisk fråga när man tänker på det. Men det finns inget logiskt svar.
Några få gånger har det hänt att någon har sagt något åt rasisten. Det är den mest fantastiska känslan i världen när någon som man inte känner ställer upp för en. Och den värsta känslan är då ingen säger något och alla sitter där som vaxdockor utan känslor.
Jag har flera vänner med etniskt utseende och när vi talar om rasism skrattar vi åt händelserna. Fast innerst inne vet vi att det inte är något man skrattar åt. Det sårar och tar ont. Min mamma har en somalisk väninna. Jag slår vad om att hon också har fått höra skällsord och hemska saker. Men vad ingen vet är att hon förlorade fyra barn och sin make i kriget.
En kvinna vi känner som kommer från Elfenbenskusten hade suttit i bussen då en man spottat henne i ansiktet. Så skall ingen människa bli behandlad. Det är inte rätt!
Varför tar man inte upp olika kulturer, världsfrågor och invandring i skolan så att den nya generationen kan bli en bättre och öppnare version av den gamla? Varför försöker man kväva rasismen i Finland? Hur mycket man än gömmer något kommer det inte att försvinna. Låt nu människorna veta att det inte är okej att säga neger, fast man inte menar det ont.
Om Finland nu är ett så tryggt och stabilt land, varför får människor av etniskt ursprung uppleva påhopp dagligen? Och säg inte att det inte är ert problem om andra har det dåligt. Då är ni bara fega.
Rebecka Holm,
14 år
Helsingfors
Related
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.